smileandleave

Det var inte längre vidkommande vad hon sade, orden svällde ur hennes munkabin med ett vattenfalls fart och en Guds vrede. Händerna svängde på ett harmoniskt vis i väl utstuderade rörelser, i hopp om att gestikulera fram den sinnesstämning som nu så oböjligt bedårat henne och omöjliggjort all form av rationalitet, men det enda som denna hennes händers dans erinrade om var ett samtalets dirigerande. "Fortissimo!", skrek hennes fingrar och armbågarna instämde med sina, ur ilska frambringade, krampryckningar. Det var inte längre fråga om att åhöra, åskådandet hade överhanden i detta vackra, teatraliska gästspel av kvinnlig ilska.
- Med ord skall jag besvärja dig och inta din själ, du kommer älska mig föralltid, det vet jag mycket väl, tänkte han och vände blicken mot det smutsiga fönstret till höger om den kvinnan han hade bragt till förtvivlan.